Hela gruppen samlad med Knut Sturm från Stadtwald Lübeck
Den 29 september 2022 avgick två minibussar från Perstorp i Tiveden. Nio skogsägare från trakten under ledning av Anders Tivell och Martin Jentzen gav sig då av med destination Lübeck, Tyskland. Med på resan var även Martins praktikant Julian Prüfer samt projektets kommunikatör Olle Skoglund. Resan är en del i den utbildning som erbjuds de deltagande skogsägarna inom projektet ”Ett restaurerande skogsbruk i Tiveden”.
Deltagarna skulle på plats få ta del av de erfarenheter man fått kring den så kallade Lübeckmodellen eller ”Naturnahen Waldnutzung“, på svenska naturnära skogsbruk.
Lübeckmodellen kallas även ”Integrativer Prozesschutz-Waldbau”. Begreppet innebär att man eftersträvar att basera skogsbruket, så långt som möjligt, på att bibehålla de naturliga processerna som pågår i en opåverkad skog. Dessa processer ska sen vara styrande även för den brukade skogens utveckling. På så sätt får man skogar som har en mer för platsen naturlig artsammansättning och de blir dessutom adaptiva över tid. Det vill säga att om förutsättningarna förändras kommer skogarna att successivt anpassas till dessa.
En central del när det kommer till det praktiska genomförandet är att jobba med insatsminimering vid olika åtgärder. Det vill säga att ingripa minimalt i skogens utveckling. Under besöket fick vi se hur skogen spontant utvecklas och att det också går att bedriva ett skogsbruk som ger virke och pengar inom detta ramverk.
Bakgrunden
Stadtwald Lübeck eller Lübeck stads skogsförvaltning på svenska, förfogar idag över 4600 ha skog och sysselsätter över 30 personer. I Lübeck såg man under 80-talet hur ekonomin för skogen började att gå ned pga. olika störningar. Man hade också höga kostnader för skogsskötsel och dessutom fick man dåligt betalt för virket. Det fanns också en växande kritik kring förlorade miljö- och upplevelsevärden.
1986 utsåg staden Lübeck, Lutz Fähser, att leda skogsförvaltningen. Han började då att utveckla det naturnära skogsbruket. År 1994 blev det den officiella skogsbruksmetoden. Metoden har sen blivit känd som Lübeckmodellen eller ”Integrativen Prozessschutz-Waldbau”.
Väsentliga principer för Lübecks stadsskog:
- De brukade skogarna måste efterlikna för platsen naturliga skogarna.
- Uttaget får inte överskrida den naturliga produktionsnivån.
- God ekonomi uppnås i första hand genom att minimera kostnaderna
för skötsel, inte maximerade uttag.
Referensyta
En hörnsten i detta förvaltningskoncept är att det alltid ska finnas orörda referensytor i skogen. Ungefär 10% av skogen avsätts till referensyta. Genom att studera förlopp och ingripa minimalt vill man optimera skogens livsbetingelser och bidra till en resilient skog där risker för störningar minimeras.
Den del av skogen där aktivt skogsbruk bedrivs ska sen uppvisa en snarlik komposition vad tex gäller mängden dödved eller förekomsten av olika trädsorter med mera. Målet är att den brukade skogen ska likna den jämförbara referensytan till minst 80%.
Granbarkborre
Spår efter angrepp av granbarksborre
Vi började vid en plats i skogen där granbarkborren hade orsakat skador på ett antal granar. De helt döda träden stack ut bland övriga träd. En dyster syn som vi tyvärr blivit vana att möta. Två saker som också var värt att notera var att det runt om de döda träden fanns levande granar. Det andra var att man inte hade avverkat något i syfte att begränsa angreppet.
Erfarenheten här handlar om hur naturen själv bäst skapar balans. Ett angrepp av granbarkborrar skickar även signaler till granbarkborrens fiender som efter hand anländer till platsen. Att ta bort de angripna träden medför även att man tar bort de insekter som lever av granbarkborren. På det sättet ligger granbarkborren hela tiden före sin fiende och får snarare hjälp med sin fortsatt förödande verksamhet.
Det som händer vid all avverkning är att man förändrar förutsättningarna för de kvarvarande träden. Nya förutsättningar gör att träden behöver anpassa sig vilket stressar träden i ett läge de redan är utsatta. Enligt de erfarenheter man har här i Lübeck så avklingar attacken av sig självt snabbast och effektivast om man inte sätter in några åtgärdar.
För att kunna belägga erfarenheten gjordes en jämförande undersökning som visade att i referensytan hade enbart 1,6% av beståndet angripits. I den brukade delen var det 3,5%. Mest angrepp kunde ses i en grannfastighet som bedriver ett mer konventionellt skogsbruk. Där var siffran hela 6,8%. Se nedan.
Naturlig föryngring
Vad händer om människan inte ingriper med plantering utan litar på en naturlig föryngring. Beståndet vi fick se bestod av planterad gran. Här hade för några år sedan en storm dragit fram och fällt en mängd granar. Till att börja med kunde man se att den naturliga föryngringen bestod av gran vilket inte är något man önskar då gran inte förekommer naturligt här.
Men i stället för att aktivt plantera önskat bestånd av lövträd avvaktade man processen. Efter hand kunde man se hur de arter av löv som naturligt kommer i ett pionjärt skede också började att ta plats. Det var nu tydligt att naturen nu hade börjat återställa balansen och att lövträden med tiden kommer att bli mer och mer dominanta i området.
Aktiv gallring
Att aktivt ingripa eller låta naturen ha sin gång. På denna plats fanns, efter andra världskrigets slut, planterad tall. Man hade valt att gallra för att gynna vissa individer som skulle få växa till sig. När man jämförde med en plats med liknande förutsättningar och där man inte gallrat så kunde man konstatera att diametern på de tallar som man velat gynna inte märkbart skilde sig från de tallar som stod i beståndet där ingen gallring skett.
Någon önskad förbättrad möjlighet till naturlig föryngring hade heller inte åstadkommits. Istället hade man snarare gynnat utbredning av björnbärssnår. Vidare hade man kunnat fastställa att vissa träd utvecklades till huvudstammar trots att man inte hade gallrat. Ytterligare ett exempel på den närmaste obefintliga effekten av gallring.
Huvudstammar utan gallring
Konkurrens i skogen
Efter andra världskriget fanns områden som hade utgjort militära säkerhetszoner mellan dåvarande Öst- och Väst- Tyskland. Här finns nu de mest orörda skogarna i hela Tyskland.
Tidigare militärzon mellan dåvarande Öst- och Väst-Tyskland
Den senaste aktiviteten på platsen var när ryska militärer högg ned träd för egen användning. Platsen vi besökte är numera en referensyta för Lübecks skogsförvaltning. Här finns planterad gran och ett för platsen naturligt lövbestånd.
Imponerande stora bok- och ek- träd står som pelare i skogen. Enorma stammar som sträcker sig mot skyn. Sida vid sida står träd som i sin arkitektur liknade varandra. Detta menade man att det var ett bevis på att det inte råder konkurrens i skogen utan snarare är det så att träden samverkar.
Eken som här var i minoritet anpassade sig till bokträden. Istället för att breda ut sina grenar hade dessa istället ändrat riktning och strävade snarare uppåt. Inga sparbanksekar så långt ögat kunde nå. Det fanns heller knappt någon dödved.
Bokträden hade kopplat ihop sig och såg på så sätt till att alla överlevde. Inte heller tycktes träden prioritera att sätta nya frön.
I det nästföljande beståndet var eken dominant. Här fanns mer dödved. Möjligtvis är eken mer individualistisk vilket leder till mer konkurrens och en viss utslagning, som kan förklara den större mängden av död ved.
Dödved
Exempel på dödved
Dödved är en förutsättning för biologisk mångfald. En tredjedel av alla arter som lever i skogen finns bland de döda träden. Det fullständigt myllrar av liv i något som mest ser ut som skogens skräp. Det är också en viktig komponent för en livskraftig skog.
Även kronorna lämnades kvar på marken vid avverkning. I skydd av det grenverket kunde nya plantor växa upp. Hjortarna aktade sig för att trassla in sig men det kunde också finnas lodjur som låg på lur.
Hård gallring av gran
Nästa dag visades en mer aktiv sida av skogsbruket. Vi fick se en granplantering från andra världskriget. Beståndet bestod 1992 av 90% gran. Eftersom granen inte förekommer naturligt beslutade man att avverka hårt. Mer än tillväxten avverkades med målet att på sikt få fram en för platsen naturlig trädsammansättning.
Under de följande 30 åren hade man gallrat vid 7 tillfällen. Man valde alltså inte att kalhugga allt på en gång (vilket för övrigt är förbjudet över 0,5 ha). Anledningen till detta är också att skogen då långsamt vänjer sig och anpassar sig till de nya förutsättningarna. Därutöver finns ett visst ekonomiskt värde att låta träden växa till sig. Även om gran inte betingar några stora belopp jämfört med andra trädslag i Tyskland. Idag består beståndet av 5% gran och resten olika lövträdsarter.
Behålla gran
En annan plats visade en aktiv planteringsåtgärd bland granar. Här hade en storm fällt många granar och man hade valt att plantera bok i små grupper. Planteringarna gjordes vid olika tillfällen i tiden för att skapa variation. Skillnaden här var alltså att man också valt att behålla granarna. Skälet till detta är helt enkelt att man därigenom vill behålla en s.k. skoglig kontinuitet. Bland annat för att mykorrhiza svamparna inte ska drabbas av en allt för radikal förändring.
Genom att behålla en del gran får man också en skog med mer varierad struktur som erbjuder lite olika ekologiska nischer med olika ljusinsläpp etc. De kvarvarande granarna producerar också virke. Att behålla en del gran under en omvandlingsprocess är särskilt relevant för svenska förhållanden då granarna oftast ingår i våra naturliga vegetationstyper, men att vi ofta har en tendens att vilja släppa in andra trädslag.
Hägn
Att hägna in områden för att gynna en naturlig föryngring visade sig inte spela så stor roll under förutsättning att djurbeståndet hölls efter med bra jakt. Jakt är till del en lösning men långt bättre är att försöka ha någorlunda intakta stammar av rovdjur. De har effekt inte bara genom att de dödar hjortdjur. De ser dessutom till att hjortdjuren får ett annat, mer dynamiskt rörelsemönster i landskapet. De blir tex mer angelägna om att inte ge sig in i täta partier, eller där det ligger toppar kvar från avverkningar.
Hägn som ska skydda naturlig föryngring
Skörd av ek
Vi kom fram till en plats som en gång i tiden varit jordbruksmark. Här fanns dokumenterat att man för exakt 243 år sedan hade planterat ek. Man har nu skördat en hel del. 25 ekar hade tagits ned vid olika tillfällen. Varje ek kunde betinga ett värde motsvarande 75 000 SEK.
Våtmarksrestaurering
I ett parti av skogen hade man börjat att dämma upp en avrinning så att en myr åter kunde blötläggas. Anledningen till detta är att det är sjunkande vattennivåer i skogen. Våtmarken fungerar som en svamp och svämmar inte över när det regnar mycket. Skogen kan på detta sätt skapa en buffert och på så sätt klara torrperioder bättre. Inte alla blev glada av denna åtgärd dock. Fördämningarna utsattes ofta av skadegörelser och fick byggas upp igen.